Jag måste erkänna att jag dömde ut The 100 första gång jag såg en poster om den. Jag fick för mig att detta är en i raden av postapokalypser där alla ser nyduschade och superfräscha ut (när hinner de duscha och var får de tag på hårgelé?).
Ska jag vara helt ärlig så är jag också trött på YA-tropen ”Tonåringar måste kämpa för sin överlevnad, de vuxna är frånvarande eller oansvariga”.
Vi ser det om och om igen, i Harry Potter, Hunger games, Divergent, Mortal Instruments, Maze Runner, etc. Mortal Instruments var en så rysligt dålig filmatisering av en annars bra bokserie att den gjorde mig gruvligt besviken. Nu kommer Shadowhunters, Mortal Instruments i tv-serieformat, och jag är minst sagt skeptisk.
Men så läste jag Annas inlägg ”The 100: Hurry up and save the world” och blev nyfiken.
Det som är så bra med att ha en blogg med ens vänner är att man verkligen förstår vad ett beröm från dem kring en serie kan innebära, för man vet vilka kvalitéer de efterfrågar i en serie. En hyllning av denna magnitud betyder väldigt mycket när det kommer från Anna, som är riktigt duktig på att kritiskt analysera genusfrågor och inte skyr från att adressera problematiska saker i serier.
Slutsats: The 100 måste ha gjort något jäkligt bra.
Jag genomförde en empirisk undersökning där jag slukade hela serien, läste alla böckerna, såg i princip alla youtube-klipp, gick med i deras Facebook-klubb, började shippa Bellarke, planera cosplay och räknar nu dagarna tills tredje säsongen kommer. (Yes, jag är en fangirl, deal with it.)
Så, vad gillar JAG då med The 100?
Jag blev verkligen positivt överraskad av hur de tar sig an det postapokalyptiska temat. Det är modigt att göra en serie på en sån uttjatad genre, men seriens skapare Jason Rothenberg lyckas få genren att kännas ny och fräsch igen.
Det som gör denna postapokalyps annorlunda är att den spekulerar om en annan slags framtid än den jag är van vid. Jorden översvämmades med radioaktiv strålning efter ett kärnvapenkrig för 97 år sen och är därför obeboelig. Man utgår ifrån livet på en rymdstation (Arken), där resurserna är snåla och platsen begränsad. Alla måste följa reglerna på Arken för att säkerställa att mänskligheten överlever, dom som inte gör det döms till döden genom att dom blir utsugna i rymden. Det är en klassisk dystopi, men utan det stereotypiska klassamhället som vi ser i Hunger Games och Divergent. Människan har skapat nya seder och traditioner. Det finns ingen kapitalism, kommersialism, inga religioner, utan bara en dröm om att någon gång i framtiden på andas frisk luft och se den gröna planeten nedan igen.
När luften blir kritiskt dålig på Arken beslutar sig ledarna för att det är dags för någon att bege sig ner till jorden för att testa om det återigen går att bo där, så då beslutar man sig för att offra 100 tonårsfångar. Det finns inga garantier för att luften går att andas och det finns ingen väg tillbaka till rymden. Överlever dom så är dom benådade. Dör dom så vet Arken (via deras armband som sänder livstecknen upp till Arken) att planeten fortfarande är obeboelig.
100 ungdomar skickas alltså praktiskt taget till sin död, men när de sätter foten på planeten inser dom att dom fått en andra chans – för jorden är beboelig. De är fria från Arkens hårda regler, men hamnar ur askan in i elden – för jorden är redan bebodd av någon som inte vill ha dom där.
Detta är något så ovanligt som en postapokalyps som lyckas undvika den klassiska fällan i de flesta postapokalyptiska historier; unkna könsroller. The 100 sysslar inte med sånt nonsens, och jag älskar den för det. Det är också en tonårsserie som tar tonåringar på allvar och låter dem skita ner händer och stå för sina handlingar.
Jag gillar också att serien lyckas så himla bra med att föra fram många olika kvinnliga hjältar, och att de kan vara vänner med varandra istället för endast kärleksrivaler. Min absoluta favorit är förstås Raven.
Det enda som jag kan störa mig på är att serien ska utspela sig 100 år i framtiden (åtminstone så tror jag den gör det). Ingen pratar om kontinenter, städer, nationer. Det finns nästan inga popkulturella referenser. Det är som om rymdfolket inte vet var de har hamnat, de tycktes inte ens känna igen Lincoln-monumentet. Att så mycket skulle glömmas bort på några hundra år känns inte realistisk. Jag köper dock premissen för att jag gillar att man så radikalt kastat ut vårt sätt att leva idag och börjat om. Jag gillar också att naturen har återtagit makten över städerna och att människorna får en ny chans i de övervuxna och sönderfallna ruinerna.
Jag kan verkligen rekommendera denna serie, men om någon nu betvivlar min (och Annas) eminenta smak så tycker jag ni ska läsa Io9:s inlägg om the 100 eller Popmatters reflektion om The 100s feministiska och kolonisationskritiska undertoner.
Sist men inte minst tänkte jag ge mig in på lite spekulationer och tankar om säsong tre. Men först så vill jag utfästa en *spoilervarning* för slutet av säsong två.
You have been warned.
I sista avsnittets sista scen så kliver Thelonius Jaha in i en stor herrgård där han möts av en kvinna i röd klänning (hej, BSG-referens!). Det är inte vilken kvinna som helst, utan Jo Lupo Erica Cerra från Eureka! (Jag älskade Eureka.) Det visar sig att hon är någon slags artificiell intelligens som har en förkärlek för kärnvapenspetsar. Jag kände bara *YES!*. Nu när de inte längre är i rymden har jag saknat sf-delen i serien (som jag tycker har gjorts väldigt bra) så jag hoppas att de med detta återvänder till mer högteknologisk postapokalyps. Det ska bli intressant att se hur Thelonius hanterar en galen AI.
Jag är också väldigt nyfiken på att se vilken karaktärsutveckling Clarke kommer få nu. Vem är hon nu, efter allt hon gjort? Hon orkar inte längre ta ansvar och överlämnar allt till Bellamy, fast Bellamy är ingen ledare längre eftersom Abby och Markus, de vuxna och ”ansvarsfulla”, är tillbaka. Hur stiger Clarke och Bellamy ned från ansvaret? Hur påverkar det dom att få avlasta sin börda, få vara ungdomar igen? Kan dom återgå till det?
Slutligen – Murphy har insett att Thelonius är labil och farlig, och har dessutom fått en varning från rikemannen som tog livet av sig. ”She made me do it”. Han kommer troligtvis inse att de har med en galen AI att göra, och vad innebär isåfall denna vetskap för honom? Kommer han varna de andra, eller kommer hans egoistiska sida vinna? Han har hamnat i en rikemanslya med allt man någonsin kan tänka sig vilja ha, det skulle innebära en jäkligt stor uppoffring för honom att lämna allt det, resa tillbaka genom minfält och en stekhet öken. Samtidigt har han chansen att för en gångs skull göra det rätta. Jag kommer ha popkornen redo för säsong tre.