Innehåller spoilers för The 100 säsong tre.
Det är äntligen nytt år och våra favoritserier har börjar återkomma, tjohej! I fredags hade jag en episk tv-tittardag med säsongspremiärer av Agent Carter, Legends of Tomorrow och – bäst av allt – The 100. Första avsnittet för säsongen heter ”Wanheda, Part One” och refererar till Clarke som efter att ha bränt trehundra Trikru-krigare till döds i säsong ett och besegrat deras största fiende the Mountain Men genom att döda dem allihop i säsong två har blivit en legend bland Trikru: Wanheda, Commander of Death. När säsong tre tar sin början lever hon ute i den djupa skogen, så långt borta från allt som påminner henne om vad hon gjort som hon kan komma, och lajvar Trikru med rödfärgat hår och livnär sig genom att brottas med stora kattdjur.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Scenerna med Clarke ensam ute i skogen påminde mig om en anledning till varför jag älskar The 100 så mycket. Världsbygget må vara lite svajigt ibland, men hur ofta får en se scener i den här typen av serier där kvinnliga karaktärer kan röra sig fritt utomhus i mörkret alldeles ensamma utan att en som tittare behöver oroa sig för att hon ska utsättas för sexuellt våld? Det är fan sjukt att det ska behöva vara en lyx.
Och på tal om världsbygget är det dessutom kul att äntligen få se mer av Trikru-samhället. Hittills har serien fokuserat på de krigiska aspekterna av deras tillvaro, men i ”Wanheda” får vi träffa på Trikru som lever ett lite fredligare liv, i form av Niylah, som Clarke säljer sina nedlagda byten till i utbyte mot proviant. Lugnet är dock bara tillfälligt – de avbryts av Captain Vane (tror han heter Roan i The 100 men har inte behövt byta kostym från Black Sails) som letar efter Wanheda. Niylah ljuger för att skydda Clarke och som tack låter Clarke Niylah tvätta hennes sår och gå ned på henne. När trailern för säsong tre släpptes sade jag att jag skulle bli sur om det inte var Lexa det hintades om att Clarke låg med, men det, eh, är jag inte längre.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Världens bäst placerade reklammeddelande.
Utanför skogen har resten av människorna från Arken med hjälp av resurser från Mount Weather byggt upp en stadig boplats som de döpt till Arkadia. Freden mellan Skaikru och Trikru håller fortfarande, men är bräcklig. Bellamy har fått tagit över som enväldig ledare för återstoden av de hundra i Clarkes frånvaro. Raven kämpar mot sin begränsade rörelsefrihet och känslor av misslyckande. Abby, Kane och Lincoln kämpar för att bygga upp ett hållbart samhälle och en hållbar fred framåt.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
En av avsnittets bästa scener är när Bellamy, Raven, Octavia och resten av gänget ger sig ut i en jeep (Octavia på häst) för att leta efter eventuella spår av de andra rymdstationerna och spaningsuppdraget förvandlas till en roadtrip där de alla glatt sjunger med i någon punklåt från Mayas iPod. Det är en fin scen, framförallt eftersom det är ett tillfälle där karaktärerna faktiskt tillåts vara tonåringar (även om jag gärna sluppit Jaspers emo-bullshit.) Att försöka överleva i den tuffa värld som jorden är har inneburit att de tvingats växa upp jävligt snabbt och det är fint att se dem få leva lite och vara lite barnsliga också, även om det tar slut snabbt när de stöter på (och råkar döda – ops!) ett gäng Ice Nation-krigare som ser ut som om de rymt från en livekonsert med valfritt norskt black metal-band.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Ghaal ringde och ville ha sitt smink tillbaka.
Octavia och Lincoln, seriens Romeo och Juliet-par, hamnar i luven på varandra när Lincoln tar emot en vaktjacka från Bellamy. Octavia, som på grund av Arkens hårda lagar tvingades växa upp bortgömd under golvet och vars mor dödades som straff för att ha fött ett andra barn, har adopterat Trikrus kultur och livsstil och ser Lincolns försök att samarbeta med rymdfolket som ett svek.
Det som har räddat Octavias storyline från att kollapsa ihop till en ”going native”-röra komplett med rasistiska undertoner är att även om den del av henne som växter upp på berättelser som Iliaden kastar sig över chansen att leka med svärd så är lockelsen med Trikru inte att deras levnadssätt porträtteras som objektivt bättre eller mer naturligt eller liknande. För Octavia är Trikru helt enkelt ett alternativ till det hemska samhälle som förnekade henne ett riktigt liv, inte en romantiserad bild av att leva i samklang med moder jord efter sexton år i rymden.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Vad hon inte verkar inse är att det är precis samma sak för Lincoln – han har växt upp i ett samhälle som tvingat honom att bli ett monster för att överleva och i och med att Mount Weather är ute ur bilden och hans folk fått sin frihet genom alliansen mellan Trikru och Skaikru ser han en chans att äntligen vara med och skapa en framtid och ett levnadssätt som inte understöds av våld, utan fred. Tidigare har det ju väldigt mycket varit Octavia och Lincoln tillsammans, mot världen, så denna nya dynamik och eventuella konflikt mellan dem är väldigt intressant och jag undrar var de kommer tag vägen med det i resterande avsnitt.
”Wanheda” spenderar det mesta av sin tid med att sätta upp pjäserna för den kommande säsongen, som Fia uttryckte det, och jag tycker att avsnittet öppnar upp bra. Många intressanta plotlines har introducerats och verkar hinta om en väldigt bra och fullspäckad säsong. Jag hoppas bara att de lyckas göra något vettigt av A.I.-plotten (alternativ bara skriver ut den), men den hade tillräckligt mycket Person of Interest-vibbar för att ändå göra mig nyfiken på vart det hela ska leda. Och enligt imdb ska Alycia Debnam-Carey, som spelar Lexa, dyka upp redan i nästa avsnitt. Kanske är det dags för henne och Clarke att äntligen mötas igen. Är det fredag snart?